Djupare tankar om 18

<B>Tiden har gått så himla fort.</B>
Jag fyller 18 i maj i år, kan knappt fatta att jag snart är myndig. Myndig och måste "bestämma själv", jag är nästan lite rädd över tanken... För några år sen tänkte jag alltid att "när man är 18 år så är man vuxen, då får man bestämma själv och kan flytta hemifrån osv". Idag kan jag knappt tänka den tanken, skulle aldrig våga flytta hemifrån ensam om ett halvår! Och jag känner mig inte det minsta vuxen, hur mycket jag än vill! Visst vill man bestämma själv i vissa fall, men vad gör man sen när man står i skiten och riktigt ställt till det för sig själv? Jag kommer antagligen inte känna mig vuxen innan jag slutat plugga och eftersom jag går en samhällslinje lär jag behöva plugga minst 3 år till efter gymnasiet... 18 känns helt plötsligt som en väldigt liten siffra.
Tiden har gått så himla fort. 
Jag fyller 18 i maj i år, kan knappt fatta att jag snart är myndig. Myndig och måste "bestämma själv", jag är nästan lite rädd över tanken... För några år sedan tänkte jag alltid att "när man är 18 år så är man vuxen, då får man bestämma själv och kan flytta hemifrån osv". Idag kan jag knappt tänka den tanken utan att få lite smått ångest. Skulle aldrig våga flytta hemifrån ensam idag, inte ens om ett halvår. Och jag känner mig inte det minsta vuxen, hur mycket jag än vill! Vuxen är man när man är typ 30+, har barn eller är gift. Ordet "vuxen" förknippar jag inte längre lika mycket med en ålder som jag gjorde förr. Undrar om den åldersuppfattningen ändras med åldern, man kan ju vara 25 år utan att känna sig vuxen. Och jag vill inte bestämma allt själv. Då har man bara sig själv att skylla när det går fel. Visst vill man bestämma själv i vissa fall, men vad gör man sen när man står i skiten och riktigt ställt till det för sig själv? Då kan man inte skylla på någon annan. Jag kommer antagligen inte känna mig vuxen innan jag slutat plugga, det känns inte vuxet med skola. Och eftersom jag går en samhällslinje (samhäll/media) lär jag behöva plugga minst 3 år till efter gymnasiet... 18 känns helt plötsligt som en väldigt liten siffra, men samtidigt stor.

Jag kan knappt tänka med själv med ett körkort, vilket jag snart kan skaffa (åldern tillåter i alla fall!). Vill även skaffa en tatuering, vet inte om det mest är en bara-för-att-jag-är-18-år-grej dock. Jag vill ha någon liten tatuering, inte riktigt säker på vad för tatuering... men har funderat på t.ex. någon text som betyder något speciellt, ett "M" skrivet som ett hjärta (gör jämt ett hjärta av M:et i min namnteckning, typiskt mig typ haha..) eller kanske hela namnet skrivet som en namnteckning. Eller något jag målat typ, skulle kännas kul om man gjort det själv, mer personligt. Passar bra när man gillar att teckna och så, eller vad säger ni? Har även funderat på piercingar, men jag vet inte.... skulle vara näsan eller läppen då. Och så måste jag skaffa ett sommarjobb till sommaren, blir stressad bara jag tänker på allt!

Hur ser ni på det här med att fylla 18 osv? Fördelar/nackdelar?

/ Michis

Kommentarer
Anonym

Det är mest en siffra för mig, men ibland kan jag få lite smått ångest över det. Jag fyller också 18 detta året, och då får jag ju liksom ta körkort vilket är skrämmande. Jag? Bakom en ratt? :( Ne, jag känner mig mer som 14. Men ändå så känner jag ju mig ändå lite vuxen, som får gå ut på krogen, köpa tobak osv. Bara själva grejen!



2012-01-06 @ 18:43:41




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Slippa skriva i dina uppgifter nästa gång?

Trackback